Tjurig och trött...
Tröttheten fortsätter.. Känner inte alls för veckan som jag har framför mig, förutom det varierande sällskapet som ofta är det som gör att det går ändå... Höstdepp spår vissa, jag tror att det bara är för mycket på en gång. Saker, känslor och pms, vem vet..
Nåt som fastnade i huvudet var när vännen sa "det märks att du är sänkt, annars hade du aldrig tillåtit nåt sånt". Säga vad man säga vill, men tjejen har varit med på många vändor där jag slagit bakut, opponerat mig eller på annat vis visat mitt missnöje... Och nu håller jag käft. Det tär.. Det äter mig inifrån och ut..
Samtidigt vill jag inte explodera.. Det är det kanske inte värt, så jag motar ner ilskan igen.
Men tillfälle kommer för att ta itu med det, och det är ett måste. Bara inte i explosionsform.
Humöret drar i alla trådar som finns..
Fylla i formulär eller inte? Stanna eller gå? Normal eller inte? Jag passar inte in i nån av dem.. Bita ihop eller ge upp? Medicinera eller inte? Trolla med räkningar eller inte? Lida mycket eller lida länge? Här har jag ju kört med plåstertekniken, ett snabbt ryck.. Och så klart, tala eller tiga?
Blaha.. Alla frågor får sina svar, tids nog.
Och jo, julen är ju på intåg. Läste att fröken Molina är i stort sett klar med julklappsinköpen.. Eh, jag har inte ens tänkt på vem jag ska köpa till! Om jag ska köpa nåt? Framförallt hur jag hade tänkt betala för mig.. Antar att de flesta butiker inte accepterar betalning i natura? As if.. Har ni sett vad det är för sega gamla kärringar som brukar stå i butiker?? Eller blonderade snorisar? Jag skrotar den iden lika fort som den dök upp...
Gör väl som vanligt och tar det på faktura.
Mer soffa och choklad nu..
Nåt som fastnade i huvudet var när vännen sa "det märks att du är sänkt, annars hade du aldrig tillåtit nåt sånt". Säga vad man säga vill, men tjejen har varit med på många vändor där jag slagit bakut, opponerat mig eller på annat vis visat mitt missnöje... Och nu håller jag käft. Det tär.. Det äter mig inifrån och ut..
Samtidigt vill jag inte explodera.. Det är det kanske inte värt, så jag motar ner ilskan igen.
Men tillfälle kommer för att ta itu med det, och det är ett måste. Bara inte i explosionsform.
Humöret drar i alla trådar som finns..
Fylla i formulär eller inte? Stanna eller gå? Normal eller inte? Jag passar inte in i nån av dem.. Bita ihop eller ge upp? Medicinera eller inte? Trolla med räkningar eller inte? Lida mycket eller lida länge? Här har jag ju kört med plåstertekniken, ett snabbt ryck.. Och så klart, tala eller tiga?
Blaha.. Alla frågor får sina svar, tids nog.
Och jo, julen är ju på intåg. Läste att fröken Molina är i stort sett klar med julklappsinköpen.. Eh, jag har inte ens tänkt på vem jag ska köpa till! Om jag ska köpa nåt? Framförallt hur jag hade tänkt betala för mig.. Antar att de flesta butiker inte accepterar betalning i natura? As if.. Har ni sett vad det är för sega gamla kärringar som brukar stå i butiker?? Eller blonderade snorisar? Jag skrotar den iden lika fort som den dök upp...
Gör väl som vanligt och tar det på faktura.
Mer soffa och choklad nu..
Trött och tråkig..
Förstår mig inte på den här tröttheten.. Hjälper inte hur mycket jag än sover. Igår somnade jag på soffan när Korpen och Lillkillen gått.. Vaknade vid elva, gick ut med Stjärnan och somnade sedan om i min säng, för att vakna tio timmar senare.. Stjärnan var uttråkad. Konstigt?
Känner att den där energin som strålade och sög in allt i sin väg för en månad sen är som bortblåst, kvar är trötthet och negativitet.
Inte blev det bättre av att jag fixade räkningarna.. Trots att jag fått extrapengar så räcker dem, men bara just det, räcker. Jag vill också göra saker, jag vill leva, jag vill fan vara den som bjuder mina vänner på en kväll med mat och trevligheter.
"Det kommer bättre tider" försöker jag övertyga mig själv om.. Det gör det.. Snart är extrautgifterna borta.. Men det skulle inte förvåna mig om det kommer nya...
Vet inte om det är så mycket bättre att lida satan några månader än att lida lite hela tiden, alltid. Bör ringa och fixa saker, jag började, men sen tog det dåliga humöret över och jag orkade inte med telefonköer från helvetet.
Jag vill fan ha ett liv..
Och kärlek, eller nåt som liknar det..
Sen är jag ju lite kräsen också..
Inga jävla allergiker.. Måste tycka om både hund och katt.. Vegetarian är ett plus, acceptans är ett måste.. Inga konflikträdda mesar.. Intelligent.. Mörkt hår och blå ögon?
Har du en sån till övers så skicka hem han till mig...
Ey, Fröken Korp vill också ha en, skicka två!
Hahaha..
Oh, just det, inga dvärgar heller tack.. Minst 174 cm hög.
Känner att den där energin som strålade och sög in allt i sin väg för en månad sen är som bortblåst, kvar är trötthet och negativitet.
Inte blev det bättre av att jag fixade räkningarna.. Trots att jag fått extrapengar så räcker dem, men bara just det, räcker. Jag vill också göra saker, jag vill leva, jag vill fan vara den som bjuder mina vänner på en kväll med mat och trevligheter.
"Det kommer bättre tider" försöker jag övertyga mig själv om.. Det gör det.. Snart är extrautgifterna borta.. Men det skulle inte förvåna mig om det kommer nya...
Vet inte om det är så mycket bättre att lida satan några månader än att lida lite hela tiden, alltid. Bör ringa och fixa saker, jag började, men sen tog det dåliga humöret över och jag orkade inte med telefonköer från helvetet.
Jag vill fan ha ett liv..
Och kärlek, eller nåt som liknar det..
Sen är jag ju lite kräsen också..
Inga jävla allergiker.. Måste tycka om både hund och katt.. Vegetarian är ett plus, acceptans är ett måste.. Inga konflikträdda mesar.. Intelligent.. Mörkt hår och blå ögon?
Har du en sån till övers så skicka hem han till mig...
Ey, Fröken Korp vill också ha en, skicka två!
Hahaha..
Oh, just det, inga dvärgar heller tack.. Minst 174 cm hög.
Julsånger och jag...
Mycket jagtid nu.. I varje fall tid som ägnas åt jaget. Även om jag gör annat, ibland tillsammans med folk, så surrar huvudet av sig självt.
Jag fick besked om saker och jag måste ta ställning. Kämpa för det jag har försökt få så länge, eller inse att jag rusade runt och letade efter nånting på fel våning, tacka för mig och gå. Fick ett formulär att fylla i som väcker mer frågor än svar. Det skulle säkert ge dem en massa svar, men jag har lite problem med det. Bara att inse att det som är självklart i min värld inte är det i deras. Fördomar, anser jag..
Har stött på mycket sådana nu. Senast idag när vi diskuterade saker i grupp och vi ponerade att vi skulle anställa en person, och från flera håll hörde jag röster från dem som tyckte att äta lyckopiller var likvärdigt med ett narkotikamissbruk, eller att den ena personens misstag (grov misshandel, narkotikabrott - dömd, straffad, och utsläppt) tas lättare på än en annan (otrohetsaffär - lika långt tillbaka i historien). Det är skrämmande. Jag gjorde ju så klart mitt bästa för att argumentera med de trångsynta jävlarna.
Jag är saknad, alltid trevligt..
Jag har en lite sväng av dåligt samvete också.. Som jag försöker bli av med. Jag har allt för lätt att se den andra sidan av saker, men jag måste komma ihåg att tänka på mig själv. Iallafall i det här fallet.
Men det är skillnad på att göra saker aktivt eller passivt, i det här fallet att inte göra..
Ainbusk har slaktat The Pouges fantastiska jullåt.. Illa.. Som fan..
Med Nordman.. Ännu värre..
Nästan så den måste få bli kvar.
"Vi kysstes i gatan"
Vem fick göra översättningen, undrar jag?
Jag fick besked om saker och jag måste ta ställning. Kämpa för det jag har försökt få så länge, eller inse att jag rusade runt och letade efter nånting på fel våning, tacka för mig och gå. Fick ett formulär att fylla i som väcker mer frågor än svar. Det skulle säkert ge dem en massa svar, men jag har lite problem med det. Bara att inse att det som är självklart i min värld inte är det i deras. Fördomar, anser jag..
Har stött på mycket sådana nu. Senast idag när vi diskuterade saker i grupp och vi ponerade att vi skulle anställa en person, och från flera håll hörde jag röster från dem som tyckte att äta lyckopiller var likvärdigt med ett narkotikamissbruk, eller att den ena personens misstag (grov misshandel, narkotikabrott - dömd, straffad, och utsläppt) tas lättare på än en annan (otrohetsaffär - lika långt tillbaka i historien). Det är skrämmande. Jag gjorde ju så klart mitt bästa för att argumentera med de trångsynta jävlarna.
Jag är saknad, alltid trevligt..
Jag har en lite sväng av dåligt samvete också.. Som jag försöker bli av med. Jag har allt för lätt att se den andra sidan av saker, men jag måste komma ihåg att tänka på mig själv. Iallafall i det här fallet.
Men det är skillnad på att göra saker aktivt eller passivt, i det här fallet att inte göra..
Ainbusk har slaktat The Pouges fantastiska jullåt.. Illa.. Som fan..
Med Nordman.. Ännu värre..
Nästan så den måste få bli kvar.
"Vi kysstes i gatan"
Vem fick göra översättningen, undrar jag?
Omhändertagen och oroat..
Ibland känner jag mig riktigt bortskämd.. I tre dagar har jag blivit serverad mat, fått hjälp med allt jag önskat mig och haft roligt under tiden.
Och i utbyte har jag gosat med två vovvar istället för en.
Okej, allt är väl kanske inte alltid roligt när vildjuren håller på och dampar sig, käkar upp halstabletter eller jagar katter...
Men nu har Fröken Korp och lillstrumpa åkt hem. Inget mer jobb för stackars henne.. Varken på jobbet eller här. *S*
Mitt i mitt sjukeri så har stjärnan, eller systeryster då för att följa namntemat, inte heller varit frisk. Först kräktes hon en massa, och vägrade äta. Det ger ju en ond cirkel för små vovvar, inte äta - mer magsyra - kräka - mer magsyra - inte äta osv..
Men hon fick fil med blåbär och hallonsmak och åt motvilligt till en början, men hon åt lite iallafall. Sen åt hon massor. Och sen bajsade hon inne..
Nu framåt kvällen verkar hon må bättre i alla ändar dock. Skönt det. Har varken ork eller pengar till att åka till veterinären.
Mina piller, och man får inte glömma hostmedicinen, gör vad de ska. Jag känner mig lite piggare.. Hostar fortfarande och flåsar som ett ånglok när jag gör saker men inte lika mycket som förut. Känner inte direkt av några biverkningar heller.
Och nu när Korpen har åkt hem kanske jag slipper hostattacken som alltid följer skrattattacken! *S*
Och i utbyte har jag gosat med två vovvar istället för en.
Okej, allt är väl kanske inte alltid roligt när vildjuren håller på och dampar sig, käkar upp halstabletter eller jagar katter...
Men nu har Fröken Korp och lillstrumpa åkt hem. Inget mer jobb för stackars henne.. Varken på jobbet eller här. *S*
Mitt i mitt sjukeri så har stjärnan, eller systeryster då för att följa namntemat, inte heller varit frisk. Först kräktes hon en massa, och vägrade äta. Det ger ju en ond cirkel för små vovvar, inte äta - mer magsyra - kräka - mer magsyra - inte äta osv..
Men hon fick fil med blåbär och hallonsmak och åt motvilligt till en början, men hon åt lite iallafall. Sen åt hon massor. Och sen bajsade hon inne..
Nu framåt kvällen verkar hon må bättre i alla ändar dock. Skönt det. Har varken ork eller pengar till att åka till veterinären.
Mina piller, och man får inte glömma hostmedicinen, gör vad de ska. Jag känner mig lite piggare.. Hostar fortfarande och flåsar som ett ånglok när jag gör saker men inte lika mycket som förut. Känner inte direkt av några biverkningar heller.
Och nu när Korpen har åkt hem kanske jag slipper hostattacken som alltid följer skrattattacken! *S*
Doktor och droger..
Jag tänkte att det kanske var dags att höra mig för om min envisa förkylning och ringde sjukvårdsupplysningen som hänvisade mig till min husläkare och efter en kort väntan i telefon så fick jag prata med en sköterska. Jag förklarade vad det var för fel på mig och hon ställde några frågor, bland annat "hur snabbt kan du komma??". Jag fick en omgående tid att träffa min läkare som konstaterade att jag (precis som jag själv trodde) har lunginflammation.
Det är inte roligt.
Ändå känns det lite vuxet. Både att faktist ha lunginflammation och att självmant gå upp till en läkare som både klämde och rotade... Plus att stjärnan fick stå ut med att vara ensam i säkert 30 minuter.
Nåväl, jag fick antibiotika och den bästaste hostmedicinen som de har och han menade att det skulle ge med sig om en tre fyra dar.. *hålla tummar*
Fröken Korp kom hit och hämtade ut alla mina piller och flaskor från apoteket, plus att hon handlade en massa massa godsaker. Och kattmat.
Sen menade hon att jag verkade lite för glad åt min flaska hostmedicin.. *S* Men jag tycker väl inte att det finns nåt som säger att jag måste tycka att den smakar illa?? Eller att jag ogillar den dimma som lägger sig ganska tät i skallen om man kanske råkar smutta lite grann på flaskan? Men jag smuttar inte! Jag menar bara att OM man gör det..
För jag har kanske gjort det förr..
Aja.. Känns iallafall bättre nu när jag gör nåt åt saken..
Har Korpens lillkille här ikväll också, inte för att jag orkar med hans härjande, men jag blev lovad att få lite hjälp med rastandet av vännen.. Vet inte vad hon ska få heta, vet fortfarandet inte. Hur som, snäll är hon. På en massa sätt.
För stunden ligger stjärnan på rygg i soffan och lillkillen på rygg i min nybäddade säng. Han har legat där i ett par timmar, jag är glad att de sover.
Känns som om jag svamlar..
Nej, jag har inte smuttat! Jag är sjuuuuk! Får vara hur svamlig jag vill, sådeså.
Uppdatering och urk..
Hinner jag inte eller orkar jag inte?
Vet inte, men det blir inte mycket skrivet här.
Första snön kom! Stjärnan tyckte det var hemskt och vände i dörren, men jag fick dra ut henne i kylan och åka över till hennes extramamma iallafall... Hon klagade hela vägen, och frös. Eftersom min ekonomi inte tillåter inköp av jävligt dyra hundkläder så ska jag sticka en tröja åt henne. Den blir lila. För det var vad som fanns.. Sådeså.
Aktiveringen går utmärkt! Jag känner mig som en svamp som suger åt mig motivation och kunskap och verktyg och allt annat som det pratas om. Trivs faktist som fisken i vattnet.
Vi har en trevlig grupp och trevliga (avlönade) ledare, inget AF-dravel här heller..
Dessutom finns det en utmärkt kaffeautomat som delar ut fulla muggar för en femma. Dock inte kalla mynt som jag försökte stoppa i en sen morgon... Man måste värma dem först.
Kom just häromdagen till insikt om att det där lilla pyret som härjar runt i mitt liv och kallas för stjärna faktist är min. Låter konstigt kanske, borde ha kommit på det när jag hostade upp en ganska stor slant och gav bort i utbyte mot henne, men ändå.
Den är min och den kommer i bästa fall att husera runt i mitt liv i minst tio år till..
Det känns lite läskigt när jag vet att jag gått från ansvarslöshet till massa ansvar igen, men å andra sidan är det otänkbart för mig att leva utan. Det är det jag kan, behöver, vill ha.
Jag är sjuk.. Host och snörvel och febertoppar. Kan vara alla nya bacillstammar jag utsatt mig för i och med uppstart i ny grupp och bussåkande och sånt, eller så är det Fröken Korps värstingbacillstam som hon tagit med sig från jobbet.. Jag gissar på båda.
Det känns aningens bättre idag. Jag kanske inte dör iallafall. Jag hostar nog sönder både det ena och det andra, men inget livsviktigt, tror jag.
Sjukskrev mig iallafall idag.. Det var väl bara en tidsfråga, det är många som är borta.
Och min söta Fröken Korp kom med en mjölk och en påse godis när hon hämtade sin lillgrabb, dessutom kom hon och viftade med ett paket menthol när hon skulle gå.
Ja, jag kanske börjar acceptera att jag har vänliga vänner som gör saker utan att förvänta sig en motprestation, och att jag vet (och de med hoppas jag) att jag skulle göra detsamma för dem. Any time.
Jag gillar den här känslan jag har..
Vet inte, men det blir inte mycket skrivet här.
Första snön kom! Stjärnan tyckte det var hemskt och vände i dörren, men jag fick dra ut henne i kylan och åka över till hennes extramamma iallafall... Hon klagade hela vägen, och frös. Eftersom min ekonomi inte tillåter inköp av jävligt dyra hundkläder så ska jag sticka en tröja åt henne. Den blir lila. För det var vad som fanns.. Sådeså.
Aktiveringen går utmärkt! Jag känner mig som en svamp som suger åt mig motivation och kunskap och verktyg och allt annat som det pratas om. Trivs faktist som fisken i vattnet.
Vi har en trevlig grupp och trevliga (avlönade) ledare, inget AF-dravel här heller..
Dessutom finns det en utmärkt kaffeautomat som delar ut fulla muggar för en femma. Dock inte kalla mynt som jag försökte stoppa i en sen morgon... Man måste värma dem först.
Kom just häromdagen till insikt om att det där lilla pyret som härjar runt i mitt liv och kallas för stjärna faktist är min. Låter konstigt kanske, borde ha kommit på det när jag hostade upp en ganska stor slant och gav bort i utbyte mot henne, men ändå.
Den är min och den kommer i bästa fall att husera runt i mitt liv i minst tio år till..
Det känns lite läskigt när jag vet att jag gått från ansvarslöshet till massa ansvar igen, men å andra sidan är det otänkbart för mig att leva utan. Det är det jag kan, behöver, vill ha.
Jag är sjuk.. Host och snörvel och febertoppar. Kan vara alla nya bacillstammar jag utsatt mig för i och med uppstart i ny grupp och bussåkande och sånt, eller så är det Fröken Korps värstingbacillstam som hon tagit med sig från jobbet.. Jag gissar på båda.
Det känns aningens bättre idag. Jag kanske inte dör iallafall. Jag hostar nog sönder både det ena och det andra, men inget livsviktigt, tror jag.
Sjukskrev mig iallafall idag.. Det var väl bara en tidsfråga, det är många som är borta.
Och min söta Fröken Korp kom med en mjölk och en påse godis när hon hämtade sin lillgrabb, dessutom kom hon och viftade med ett paket menthol när hon skulle gå.
Ja, jag kanske börjar acceptera att jag har vänliga vänner som gör saker utan att förvänta sig en motprestation, och att jag vet (och de med hoppas jag) att jag skulle göra detsamma för dem. Any time.
Jag gillar den här känslan jag har..