lightmyfire

Hade ett behov av att vara hemma idag, så jag sjukade mig.. Orkade inte, var helt slut igår kväll och kom i säng sent. Var på bio och såg Ice age med en söt pojke som dessutom bjöd på hela kalaset, och körde hem mig. Innan det lekte jag med en söt men stissig unge som hade en trött mamma..
Och det var skönt att vara hemma, får långhelg, får ta nya tag på tisdag... Och onsdag, för då ska jag byta aktivering, längre tid men kortare restid så det går nog jämt ut.

Beslutet är taget.. Det blir en liten fröken till i vår familj. Min stjärna..
Har inte fått klarhet i ledigheten ännu men eftersom ingen annan tar beslutet och det finns möjlighet för mig att göra det så gör jag det. Sen får de anpassa sig...

Så så är det..

Inte mycket som har blivit gjort i helgen.. Trots städlista. Idag masade jag mig upp till min mormor för att låna tvättmaskinen, eftersom det är fullt i min och jag inte har nåt att ha på mig i veckan.
I lördags fick jag besök av hRaven och hennes bror... Trevligt att se dem båda två! Den senare tog jag med mig hem en stund eftersom han inte ens minns att han varit här och festat... Båda kattarna blev väldigt förtjusta, förvånande nog.
Jag känner mig alltså lat, men helt slut. Det känns löjligt att bli trött av mina få timmar på aktivering men det är mentalt utmattande.
Imorgon har jag dessutom en läkardate och det oroar jag mig för. På tisdag däremot ska det bli trevligt att fika med två vettiga och trevliga vänner. Ser fram emot det, ska försöka fokusera på trevliga saker och inte på otrevliga.

Det som lockar är nåt som hRaven la fram under vår träff.. Babytankar som blivit babyplaner och till och med fått mig att sitta här och fundera på namn. Några kinks som måste lösas först bara, men det verkar som om det kunde kanske vara möjligt.. Kanske..
Innan ni sätter kaffet i vrångstrupen så kanske jag ska tillägga att det är adoption som gäller, och det av fyrbening. Inget annat, jag har accepterat mitt öde.
Jag la till och med fram det till mormor idag, hon var tvekande och negativ först men mjuknade lite när jag skulle åka hem och ville att jag skulle ringa och berätta hur det gick när jag varit och tittat...

Det kändes som om min inledande aktivering skulle vara lätt fixad.. Och själva varandet på aktiveringen är ju inte så komplicerat, jag ignorerar de jag känner för och pratar med de jag känner för och känner jag inte för nåt så sprättar jag mina sömmar i tystnad. Inte värre än så. Men jag är helt utmattad...
Att hitta en rutin och få häcken ur när jag ska iväg är lättare sagt än gjort, idag var det motigt. Jag kom visserligen iväg men på bussen kändes det, om möjligt, ännu värre och jag ville bara vända och åka hem igen. Jag gjorde inte det, men jag såg heller inte åt folk när jag kom dit.
Men folket där är ändå rätt toleranta, ingen störde mig heller... Jag gissar att jag utstrålade "håll er på avstånd" ända bort till ytterdörren, där jag satt.
I onsdags cyklade jag till och med ut till stället... Hurtigt som fan. Ännu hurtigare eftersom jag naturligvis cyklade fel och gjorde en rejäl extrasväng bland villor och radhus till förbannelse.
Jag är slut, sover som en klubbad säl och längtar nåt så förbannat efter normala människor att umgås med.
Jag har bjudit in mig själv till min kära vän, som bor halvvägs hem, två gånger nu... Igår fick jag till och med kaffe, mannen i huset hade fixat, och min väns vän var där och hade med sig hembakta bullar! Så jag fick två normala människor, och en skock ungar, till priset av en... Mannen åkte på ärenden, det är inte så att jag räknar bort honom från "normala människor".
Nu har jag riktat in mig på fröken Molina istället som utlovat en fika i veckan.

Min amaryllis tänker blomma! Trodde inte ens att den tänkte leva...
Och visst, de "ska" inte blomma nu, men den är fin och det skiter jag i.

Mummel var det ja.. Fan då..
Jo, jag mumlar, ganska ofta. Faktum är att jag gör det med flit eftersom ingen reagerar på stället jag är på.. Verkar vara fullt godtagbart att prata med sig själv där faktist.
Chefen verkar mjukna lite, jag verkar vara godkänd, han skämtar till och med med mig. Men jag är inte sen att ge igen med samma mynt..

Framtiden känns oviss, på alla sätt. Saker ska splittras och flytta och ha sig så jag vet inte hur länge jag blir nånstans eller vad jag ska göra. Ja, det är lika otydligt som jag formulerar mig. Men det löser sig väl.
Jag vet inte hur det blir med sjukandet heller, eftersom min läkare tycker att det är kul att skrämmas med sin motvilja. Har för mig att han gjorde så sist med men att han gav sig när jag väl var där...
Andra saker verkar bara ha gått upp i rök.. Jag vet inte varför, eller ens om det är mitt fel, men jag orkar inte lösa och fixa allt här i världen.
LeMarc har en bra låt som beskriver allt.. LeMarc har massa bra låtar för den delen.. Har blivit en hel del LeMarc nu.

Och till sist önskar jag att mitt hem kunde ta hand om sig självt nu när jag är frånvarande om dagarna..
Man skulle ha en sån där självgående dammsugare... Finns på ellos.. Ja, jag är ett postorderfnask och det erkänner jag villigt, men den är ändå dyr.

Jag är aktiverad..
Det känns blandat..
Bra på det viset att jag antar att jag bör ta mig framåt, vart det nu leder.. Och det är bara några timmar, det ska väl gå.
Dåligt på typ alla andra vis. Igår hade jag väl en ganska social sida, jag tog en tablett innan jag åkte och de har den effekten. Så jag boade in mig snabbt. Tillslut blev jag godkänd av de tandlösa offer som går där tillsammans med mig, från början ville de inte alls prata med mig. Men det gör det samma.
Det känns ju lite som ett steg tillbaka, ett ganska långt hopp tillbaka. Men det är kanske skönt att ha fast mark under fötterna innan jag sätter iväg mot nya ställen?
Blev kasst mottagen eftersom min "chef" inte alls visste att jag skulle komma.. Och han var inte direkt hemlig med vad han tyckte om det. Men det är deras problem, fortsätter han att jiddra med mig så får jag väl visa vad jag tycker om det. Han lärde sig att tycka om mig sist, sa han själv på den tiden, så jag antar att han inte tycker om mig nu heller. Han kommer inte ihåg att jag varit där förut.. Många som inte minns, och det känns bra.
Bävar för en massa frågor... Jag vill inte ha en massa frågor.

Läkaren krånglar med mig. Tycker saker... Men vi ska träffas på måndag, för att prata om saken.
Han envisas med att focusera på mitt sömnproblem, och jag försöker säga att mitt sömnproblem går långt längre bakåt än det här... Det är ganska etablerat vid det här laget.
Vi får väl se vilket humör jag är på på måndag...

Andra saker händer också som får mig att begrunda mig själv, som vanligt.
Det är svårt att rymma två olika åsikter i samma hjärna, ofta... Antar att det är fisken i mig.
Jag har läst ut "Veronika bestämmer sig för att dö" av Coelho, och jag förstår hennes poäng. Inte för att jag vill ta livet av mig, men jag känner också att allting bara upprepar sig, så what´s the point lixom?
Men jag ska bli en bättre människa...

Nåväl.. Efter aktiviteten igår så gick jag hem till min kära vän med snörvligt barn.. Det tog en timme men solen sken och det var trevligt. Fötterna värker som satan och jag behöver köpa sneakers av nåt slag.
Vi lekte och umgicks och hade allmänt trevligt, som vanligt. Skönt med en realitycheck efter mupparna där borta. Vi väntar otåligt på Clementinen..

För tolv år sen cyklade jag ut till badelunda, driven av ett svagt löfte som jag gett i ett ögonblicksbeslut. Och nyfikenhet kanske.. Men ändå inte redo, inget defenitivt från min sida. Ändå, i efterhand, det bästa jag nånsin gjort..
Solen sken då, precis som idag.
Jag var otrygg och trasig, en skugga av mig själv. De frågade, jag valde, även det ett ögonblicksbeslut. Det bästa jag gjort, ödet kanske...

Det var en tuff resa vi gjorde, min räddande ängel, men det var värt varenda sekund.
Kanske är det meningen att jag ska kunna stå på egna ben, kanske behövs du nån annanstans..
Jag saknar ditt leende, och dina trygga andetag. Nya vägar väntar väl för mig att gå, men jag längtar tills vi ses igen.