Aktivering och avigt..
Jag är aktiverad..
Det känns blandat..
Bra på det viset att jag antar att jag bör ta mig framåt, vart det nu leder.. Och det är bara några timmar, det ska väl gå.
Dåligt på typ alla andra vis. Igår hade jag väl en ganska social sida, jag tog en tablett innan jag åkte och de har den effekten. Så jag boade in mig snabbt. Tillslut blev jag godkänd av de tandlösa offer som går där tillsammans med mig, från början ville de inte alls prata med mig. Men det gör det samma.
Det känns ju lite som ett steg tillbaka, ett ganska långt hopp tillbaka. Men det är kanske skönt att ha fast mark under fötterna innan jag sätter iväg mot nya ställen?
Blev kasst mottagen eftersom min "chef" inte alls visste att jag skulle komma.. Och han var inte direkt hemlig med vad han tyckte om det. Men det är deras problem, fortsätter han att jiddra med mig så får jag väl visa vad jag tycker om det. Han lärde sig att tycka om mig sist, sa han själv på den tiden, så jag antar att han inte tycker om mig nu heller. Han kommer inte ihåg att jag varit där förut.. Många som inte minns, och det känns bra.
Bävar för en massa frågor... Jag vill inte ha en massa frågor.
Läkaren krånglar med mig. Tycker saker... Men vi ska träffas på måndag, för att prata om saken.
Han envisas med att focusera på mitt sömnproblem, och jag försöker säga att mitt sömnproblem går långt längre bakåt än det här... Det är ganska etablerat vid det här laget.
Vi får väl se vilket humör jag är på på måndag...
Andra saker händer också som får mig att begrunda mig själv, som vanligt.
Det är svårt att rymma två olika åsikter i samma hjärna, ofta... Antar att det är fisken i mig.
Jag har läst ut "Veronika bestämmer sig för att dö" av Coelho, och jag förstår hennes poäng. Inte för att jag vill ta livet av mig, men jag känner också att allting bara upprepar sig, så what´s the point lixom?
Men jag ska bli en bättre människa...
Nåväl.. Efter aktiviteten igår så gick jag hem till min kära vän med snörvligt barn.. Det tog en timme men solen sken och det var trevligt. Fötterna värker som satan och jag behöver köpa sneakers av nåt slag.
Vi lekte och umgicks och hade allmänt trevligt, som vanligt. Skönt med en realitycheck efter mupparna där borta. Vi väntar otåligt på Clementinen..
Det känns blandat..
Bra på det viset att jag antar att jag bör ta mig framåt, vart det nu leder.. Och det är bara några timmar, det ska väl gå.
Dåligt på typ alla andra vis. Igår hade jag väl en ganska social sida, jag tog en tablett innan jag åkte och de har den effekten. Så jag boade in mig snabbt. Tillslut blev jag godkänd av de tandlösa offer som går där tillsammans med mig, från början ville de inte alls prata med mig. Men det gör det samma.
Det känns ju lite som ett steg tillbaka, ett ganska långt hopp tillbaka. Men det är kanske skönt att ha fast mark under fötterna innan jag sätter iväg mot nya ställen?
Blev kasst mottagen eftersom min "chef" inte alls visste att jag skulle komma.. Och han var inte direkt hemlig med vad han tyckte om det. Men det är deras problem, fortsätter han att jiddra med mig så får jag väl visa vad jag tycker om det. Han lärde sig att tycka om mig sist, sa han själv på den tiden, så jag antar att han inte tycker om mig nu heller. Han kommer inte ihåg att jag varit där förut.. Många som inte minns, och det känns bra.
Bävar för en massa frågor... Jag vill inte ha en massa frågor.
Läkaren krånglar med mig. Tycker saker... Men vi ska träffas på måndag, för att prata om saken.
Han envisas med att focusera på mitt sömnproblem, och jag försöker säga att mitt sömnproblem går långt längre bakåt än det här... Det är ganska etablerat vid det här laget.
Vi får väl se vilket humör jag är på på måndag...
Andra saker händer också som får mig att begrunda mig själv, som vanligt.
Det är svårt att rymma två olika åsikter i samma hjärna, ofta... Antar att det är fisken i mig.
Jag har läst ut "Veronika bestämmer sig för att dö" av Coelho, och jag förstår hennes poäng. Inte för att jag vill ta livet av mig, men jag känner också att allting bara upprepar sig, så what´s the point lixom?
Men jag ska bli en bättre människa...
Nåväl.. Efter aktiviteten igår så gick jag hem till min kära vän med snörvligt barn.. Det tog en timme men solen sken och det var trevligt. Fötterna värker som satan och jag behöver köpa sneakers av nåt slag.
Vi lekte och umgicks och hade allmänt trevligt, som vanligt. Skönt med en realitycheck efter mupparna där borta. Vi väntar otåligt på Clementinen..
Kommentarer
Trackback