lightmyfire

Känner mig fortfarande allmänt urkig.
Försöker inse och bearbeta och framförallt acceptera att jag uppenbarligen har en depressiv episod, eller vad det kan tänkas heta på fackspråk. Personligen röstar jag ju för nån mer avancerad sjukdom, men jag faller alltid på mållinjen för diagnoserna.
Bah, jag får nöja mig med det jag har..

Så, ja.. Hej, jag heter Anna och har en depressiv episod.
Jag har sovit i flera dygn, i stort sett. Med pauser för hundrastning och kattmatning.
Och det är okej.
Det är det som är knuten i det här, tror jag. Acceptans.
Ja, jag bor i en kvart, för jag orkar inte göra nåt just nu.
Sen orkar jag kanske det.

Sen gör jag ju som jag alltid gör, sparkar mig uppåt.
Det här pratade vi om i tisdags på rehab, och ledaren tycker att jag ska se det som en bra grej. Vad skulle annars hända, om jag inte sparkade, och så vidare. Och det är väl en bra grej... Bättre än att vara en padda konstant, I guess.
Men det är såååå fucking tröttsamt.
Jag kan inte riktigt beskriva känslan och behovet och metoden för dem, men får jag klura lite på det så ska jag väl klara det. Självklart är det bättre än det motsatta, att ge upp.

Det är inte ens så att jag ser allt i svart, ännu mer störande... Haha..
Men just nu har jag lite svårt att hantera positiva känslor också! De blir överväldigande. 
Att få förståelse för att jag inte orkar göra de enklaste saker, det värmer så jävla mycket. För jag känner skam då, jag vill stänga av alla telefoner och försvinna in i min egna bubbla och slippa förklara. Men sen när det visar sig att ni förstår, och det är okej, och ni skickar varma tankar.. Då känns det så jävla bra.
Och nu börjar jag gråta igen..
Men det ska få vara okej.
Att komma med min favoritchoklad som ni inte tycker om, det är obetalbar omtanke. Att fundera ut en perfekt 30års present (vet att jag tjatar om det här), ett helt fucking halvår innan jag ens fyller, med umgänge och fix och upplevelse, gör mig helt varm..
Dessutom hade jag tänkt be alla att skita i min födelsedag, eftersom min ekonomi är körd helt åt helvete och jag inte vet när fan jag kan återgälda uppvaktningen, och det bara känns som en belastning att få saker. Blondinen har fortfarande inte fått nåt, och hon fyllde i somras.
Känns som om jag är bättre på att hantera skit än den här varma gojsiga känslan.. Så jävla skadat.

Men jag ska stå för min skadighet. Skadadhet?

By the way, så vill jag inflika att mitt gnäll om min skabbighet har gett resultat hos valfri kärleksgud.
Jag är härmed raggad på, och det känns ju trevligt!
Känns mycket bättre att vara singel när man vet att nån vill ha en.. Haha..

Funderar på att skaffa ny blogg, ser att den här är flera år lång.. Vända ny sida lixom..
Har ett nytt nick i huvudet som jag vänder och vrider på. Känns bra.. Inte redo att avslöja än.
Mycket på grund ut av att det faktiskt enbart finns i mitt huvud!
Nothing to see, move along..

I hemmet har vi maktskifte.. För att tala om nåt annat.
Den enligt utsago så "dominanta" katten, det vill säga Octavia, åker på spö hela tiden.. Lilla söta Tjej har visat sitt rätta ansikte. Jag vet ju hur hon är, men ingen brukar tro mig... Hon är satan. I ett väldigt litet sött paket.
Och Felix som blev dubbad till Farbror Grupptryck är inte sen att haka på!
Jag hoppas det ger sig snart.. Så vi slipper de här tredje världskrigs-attackerna om nätterna.

Usch.. Ibland sätter jag mig här och skriver, och sen känns allt så jävla fånigt och utlämnande helt plötsligt..
Men men, Spara & publicera..