lightmyfire

Jag börjar verkligen tycka illa om tisdagar.
Samtidigt är de ju så roliga på så många sätt!

Hur som, idag var ämnet "närhet" och jag tror att de flesta som känner mig väl vet hur jag känner inför det.
Blev dock mitt första (och fucking sista) självporträtt.
Jag lyckades som bekant inte sova en stund natten innan, men några koppar kaffe och lite spackel så kändes det ändå ganska bra. Nåväl, sömnlösheten tog ut sin rätt när det mitt i målandet blev väldigt väldigt jobbigt. Helt sänkt. Och irriterad. Och svårt att koncentrera mig på de andra. Bra tillfälle att öva på "här och nu" förvisso. Jag blir arg och ledsen, tycker det känns patetiskt att det som representerar närhet för mig är när Tjockbull somnar mellan mina ben i soffan. Jag älskar henne, och att hon vill ha så mycket närhet som hon vill. Jag bara känner att det kanske hade gått att lära sig närhet genom annat än älskade hundar. De gjorde och gör jobbet väl, inga klagomål där, men ja.. Jag vet inte.
Det väcker irritation iallafall, även om jag inte är helt på det klara med varför.

Blev massa nyttigt prat också, vår bästa ledare var tillbaka från sin lilla semester och det kändes skönt, hon har ju varit med ändå från början. Och som det ser ut nu så blir hon kvar ända till slutet eftersom gruppen kommer att läggas ner. Vad som händer med oss som behöver den har jag ingen aning om, det hade inte hon heller. Tanken är att våra kontaktpersoner ska kontakta oss.. Det väntar jag med spänning på.

Allt det där gör mig oggig, utmanande. Och framförallt trotsig. Ganska omoget... Kan hända. Fuck you, see if I care!!

Kom hem till min älskade Krambull, rastade av henne, åt pannkakor (?) som jag införskaffat i mitt trötta virrande på Ica. Pratade med Korping en sväng i telefonen och somnade ifrån Jack Sparrow ännu en gång. Sov till typ halv tio, ut med Bullen igen, gav henne och kattarna mat och gjorde mackor åt mig själv. Nu tänker jag somna om, vare sig kroppen vill eller inte. Imorgon ska jag till IKEA med min bästaste rehabkamrat!