lightmyfire

Igår läste jag ut Marley och jag.
Den var precis så fantastisk som jag väntade mig. Jag råder alla som ser sig själv som hundmänniskor att läsa den! Vem som helst skulle egentligen ha kunnat skriva den, för det finns massor av likadana historier. Nu är det inte vem som helst som har skrivit den, utan en man som har språket som yrke och älskar att berätta historier och skriva krönikor. Han skriver kärleksfullt om hur deras lilla familj bildas, från nygifta med döende krukväxter i ett hus i en taskig stadsdel, till en fullfjädrad trebarnsfamilj på landet. Naturligvis finns Marley där hela tiden, deras gula labrador.
Älskade, besvärliga, omöjliga Marley. Som från början var ett spontanköp för att han var söt och driven! De lär sig snabbt vad en driven labrador kan ställa till med..
Naturligvis slutar den som alla kärlekshistorier med hundar gör. Marley blir gammal. Marley får hälsoproblem. En dag vill inte Marley mer, och husse får åka och uppfylla det löfte som man ger varje gång man tar sig an en fyrbent vän.

Jag grät.. Inte småtårar som rullar sakta heller. Jag grät och hulkade och fick kämpa för att se texten. Jag ville lägga boken ifrån mig och hålla Marley levande i mitt sinne för alltid, aldrig läsa de sista sidorna. Fantastiska, omöjliga Marley. Kärleksfulla, glada, älskvärda Marley.
Naturligvis gick tankarna till min största hundkärlek. Jag har ju tagit samma beslut, haft ungefär samma bonustid då man vågar tänka att kanske, kanske, kommer det ordna sig och gå emot oddsen och leva för alltid.

Men vi fick båda göra det omöjliga. Vi fick ta det beslutet.
Marley ligger begravd under körsbärsträden på deras stora lantegendom.

Snart kom det dock en liten ny dam. Ännu en omöjlig gul labrador.
Det är omöjligt att leva livet utan de där tidskrävande, livsstörande, härjande odjuren när man väl blivit biten.
Jag vet.