lightmyfire

Nu har Ladyn åkt hem, jag har ingen mer att vända och vrida saker med. Idag öppnade jag helvetesgapet en stund..
Jag var hem till min mor.
Inte på grund av en inbjudan eller nån annan trevlig orsak, utan för att hon var på väg till en inkompetent veterinär med sina andra katt. Inte för att undersöka den för att den verkade sjuk, hon skulle åka och avliva den.
Så gör man, katten mår inte bra, katten får bli så sjuk att den inte orkar röra sig, katten ska få en spruta.
Eftersom jag hade haft ett samtal med henne när hon lät den första katten dö hemma (helt utan veterinärvård) att inte åka till just den veterinären, som råkar vara billig, eftersom hon är inkompetent! Det samtalet var som bortblåst, som vanligt.. Jag hade som tur var Ladyn här som körde mig dit fort.. Men alla ställen hade stängt, och ingen kunde få ihop pengar till jouravgiften på strömsholm... Ladyn körde oss iallafall, och vi gick alla tre in till veterinären, som inte ens tog i katten, utan bara konstaterade på sin brutna polska att katten var döende. Märkligt nog trodde strömsholm att det inte var nåt problem att vätska upp henne och så vidare..
Men eftersom att min mor valde att gå till jobbet när hennes katt låg döende hemma med torkat dräggel i pälsen, istället för att åka till en riktigt veterinär så kunde vi ju nu inte det.

Så hon fick somna, min lilla katt.. Jag trodde hon hade det bra där, därför tog jag inte henne ens när den gamla katten dog.. En i övrigt fullt frisk 12 årig katt, som aldrig haft nåt problem alls, men som naturligtvis (som katter blir) blev deprimerad och förvirrad över att hennes livskamrat försvann, och slutade äta.

Det är tragiskt, men över.

Det som var värre, för mig, var konfrontationerna med min kära familj. Jag öppnade luckan för fullt, ilska och hat vällde ut. Ord som slog och skadade, och det var så jävla skönt..
Jag fick skit, jag var oduglig som vanligt.. Jag skyller allt på andra.. Jag var oresonlig.
Naturligvis fick jag "vad håller du på med!?!" med tillhörande "armarna i sidorna"-posen av min mormor, när jag var där i ett ärende efteråt, eftersom jag ringde och frågade om hon hade en femhundring över, så vi hade kunnat ta oss till ett djursjukhus.

JAG ORKAR INTE MER.

Just nu vill jag byta stad och byta efternamn, jag vill inte vara en del av det här. Det finns människor som uppskattar mig, som vet att jag inte är dum i huvudet, som inte behandlar mig som vatten när de känner för det. Jag orkar inte mer.. Jag tänker inte ta skit för att jag gör vad som är rätt och riktigt, även om folk är för korkade för att förstå det. Eller för empatilösa, eller vad fan de nu är. Jag skiter i vad problemet är, jag kan inte lösa det för dem, och jag tänker inte försöka längre..

För de som är intresserade, och tycker att jag ojjar mig om ett stackars djur kan jag tillägga att jag inte fick läkarvård när jag var fem och skar upp stora jack i hand och farligt nära pulsådern på en glasflaska som gick sönder när jag lekte med den, att jag fick tjata mig till läkarvård när jag var elva och stukade foten, eller när mina lärare kom att hämta mig med våld och släpade ner mig för trappen så att jag gjorde illa knät.
Jag har ärren kvar, både på insidan och på utsidan.
Men.. Jag skyller ju bara på andra.

Jag orkar inte mer..
Jag behöver skära bort den här cancerbölden som tär på mig nu.
Ge mig kraft.