lightmyfire

Fick ett oväntat samtal idag, från en av mina rehabvänner. En av de som jag tycker om det vill säga!
Hon ska sluta, hon ska vidare på nya vägar.. Det känns jättetråkigt att inte ha henne kvar, men samtidigt önskar jag ju henne all lycka i världen! Jag hoppas hon får nåt att göra som känns bra, och att hon mår bra.
Vi har pratat om att fika, och det vill jag absolut göra. Men jag vet inte hur jag ska orka med sånt.. Jag orkar ju knappt se de vänner jag har! Men hon vet allt det, och hon förstår.

Sen kom jag på att jag ju faktiskt kunde ringa efter hundmat... Man kan göra så. Det hade försvunnit ur mitt huvud ett litet tag bara. Man kan ringa och beställa, och så kör de hem, eller nästan hem i mitt fall. Eftersom den informationen tydligen gömde sig i det utrymme som min hjärna väljer att stänga ner ibland så kom jag inte ihåg det, utan såg hur maten sinade och sinade och önskade att jag hade energi att lösa det. Nu har tjockbullen mat och ett gäng tuggben och är lycklig som bara en tokig tjockbulle kan vara!
Jag känner att en stor tyngd fallit av mina axlar. Nu behöver jag inte åka ner på stan och bära hem femton kilo hundmat.
Tack hjärnan, för att du delar med dig!

Har gjort planer att att gå och handla också, maten sinar även för mig... Hur roligt är det att gå och handla när man känner sig som en påse skit, ser ut som en påse skit och inte orkar se sig själv i ögonen, än mindre nån annan.
Inte ett dugg kan jag tala om för dig.

Jag somnade i någolunda vettig tid igår, med hjälp av piller. Likförbannat sov jag för länge.. Men halva planen funkade ju iallafall.
Och med fröken envishet, som också bor i mitt huvud, så ska vi jävlaremig fixa den sista delen också!
Det bor många fröknar i mitt huvud..

Nä, det känns lite bättre, det gör det!
Jag tvingar mig till det!

Inbjuden på partey i helgen också.. Vet inte var, eller hur, eller när.. Men med ska jag!