Andan i halsen..
Jag försov mig till tisdagens rehab, men gick dit iallafall. Mest för att jag ville träffa mina normala medpatienter där. Nu var bara en av dem där, men det räckte. En helt fantastisk människa som kan ge lite nya infallsvinklar, och det berikar mitt liv. Jag tror att det är ömsesidigt.
Äntligen ska det bli lunch med fröken Molina också.. Det var inte igår vi sågs! Trots att jag emellanåt inte ens har ork till att höra av mig till folk, eller svara i telefon, så saknar jag mina vänner. Jag förlitar mig helt på henne och hennes lunchkunskaper. Bara jag får nåt vegetariskt att peta i mig så är jag nöjd! Får ju supersällskap.
Och tiden går så långsamt, sååå långsamt! Jag struttar runt med andan i halsen, försöker ha tålamod och försöker att jaga bort de där negativa rösterna som sträcker upp handen och pratar innan jag gett dem tillåtelse. Klart han ringer, jag är ju jätterolig! Han är inte alls FÖR snygg, FÖR smart, FÖR ... allt..
Jag antar att det här är halva nöjet med att dejta.. Jag är inte gjord för den här halvan..
Jag är JÄTTErolig.. Och JÄTTEsnygg när jag är bakis..