lightmyfire

Så blev det inte.
Jag kom inte upp.. Jag hatar det så jävla mycket, att tre väckarklockor inte får upp mig, jag når inte det mått av medvetande som gör att jag kan ta beslut.
Känns som att vara i skolan igen, det var ungefär såhär det såg ut. Fast med en hel del mer problem och ångest på köpet. Nu är det bara jag som dömer mig själv..
Vad jag vaknade av var att nån ringde på dörren som en galning, jag slog på telefonen och såg att Ladyn var på väg, så jag antog att det var hon som rinde på? Kastade på mig kläder och gick ut med hundan, och snubblade över ett paket som låg utanför dörren! Ladyn gick att hitta i sin bil, inte utanför min dörr.
Jag tror det kan vara mr ex som kom över med en present till bullen.. Snällt snällt..
Tog med mig Ladyn och hund in, bjuckade på kaffe och ojade mig över att jag inte gjort vad jag skulle.

Tanken med att hon skulle hit var att jag skulle slippa lämna bullen två gånger, eftersom det var möte på eftermiddagen. Nu fick jag istället sällskap och en i sig ganska onödig vaktning. Men bullen och lillgrisen var glada.

Möte ja..
Jag förklarade hur det var, hur det blir, hur det känns. De verkar inse att jag gör vad jag kan iallafall, jag skiter inte i att gå för att jag vill göra roligare saker. Förståelse räcker långt, det gör det mindre skollikt.
Vad det gällde bestridandet av fakturan så har jag inte en chans där.. Det är tydligen standard, även om jag inte fått nån förr.. Och ingen varit vänlig att säga det till mig.

Jag fick en av kontaktpersonerna helt ur balans.. Jag berättar saker så många gånger, för en massa olika människor, och jag glömmer vem jag sagt vad till. Tydligen hade hon inte hört historien om hur de fick mig till skolan, en historia som ger en ganska bra förklaring till varför jag vaktar mitt hem, mitt hörn, som en hök. Innanför mina väggar kommer ingen ovälkommen person längre, aldrig mer kan nån tvinga sig på mig och fysiskt slita iväg mig. Jag var tolv då, det är jag inte längre. Men den lilla tolvåringen visste inget annat, hade inget tryggt hörn, hade ingen att vända sig till..
Jag sörjer så mycket för den lilla flickan som fick stå ut med allt det där. Och jag tror jag hittar på mer och mer av henne medans jag river de murar som hon byggt upp så flitigt.

Grejen är, att man vänjer sig. Jag vet vad som har hänt, jag var där, det var då, det var förjävligt och kommer inte kunna hända igen, det var fruktansvärt gjort av de personer som bara tittade på, det var så fel på så många sätt.
Men jag vet det, det var då. Förvisso satte det många spår, men det var då. Därför har jag inte så svårt att prata om det nu, men en del personer reagerar starkare än andra, och först då förstår jag helt hur hemskt det låter, hur hemskt det var. Min kontaktperson började kämpade med tårarna, och det är inte första gången det har hänt.
De tittar på mig, och ser en någolunda normal person, utan större problem, sen när jag talar om vad som ligger bakom, vad som byggt en mur som både skyddar och hindrar, så kanske de förstår ändå..

Jag kan inte tro på ondska.. Jag kan inte tro att människor gör saker av ren ondska. Ingen.
Men jag har svårt att förstå de personer som såg till att det hände, och de som utförde det. De som nånstans godkände sitt egna betende för att överträda gränser på det viset.

Imorgon ska jag på rehab, basta.