Mycket att smälta..
Hjärnan går på högvarv efter mötet igår, jag tror vi för de övriga mötena får ta det i lite mindre doser...
Så gott som min medicinerade hjärna klarar av det vill säga.
Fick en fin komplimang av min granne igår dessutom, jag var på väg till rehab och gnällde lite över hur korkade alla andra var, och hon sa "ja det passar ju verkligen inte dig". Det är ju skönt att hon fått den uppfattningen om mig, även om vi bott grannar i sex år så är det ingen jag umgås med.. Inte som favoritgrannen bredvid.
Jag måste lära mig att ta till mig de där sakerna.
Även rehabpersonen sa ju saker som gjorde mig lite stolt.. Nu är han förvisso tränad i att arbeta med människor, men han verkar ha läst av ett par ganska trevliga egenskaper hos mig. Och jag försöker verkligen att bara vara jag på rehab! Inga spelade roller.. Fast de där rollerna är ju svåra att undvika. Helt normala roller som alla har, arbetsjaget, mammajaget, älskarejaget och så vidare i all oändlighet.
Åter till berömmet.. Haha.. Jag gillar ju den delen! :P
Det är lite skillnad på "du är ju en smart tjej!" och "klart du kan ta körkort, för du är ju inte dum i huvudet..".
Poängen är ju den samma, men skillnaden är stor. Speciellt för mig som inte alls lyckades ta nåt jävla körkort när det begav sig.
Jag lider mer av "duktig flicka-syndromet" än jag trodde.. Korpen kanske förstod det, det var ju hon som skickade på mig den där boket..
Men okej, jag kanske inte är mainstream då (jag vet att jag stavade fel förut, skyller på afasihjärna), och jag kanske är smart. Och rehabpersonen tyckte att det var helt positiva egenskaper.
Jag håller inte riktigt med, eller klart som fan det är positivt! Men det gör ju inte livet lättare..
Han tyckte också att det var uppenbart att jag drogs till människor som var intressanta, inte mainstream-tråkiga. Sug åt er, vänner!
Därav min munk-fetisch för övrigt.. Haha..
Hur som, jag tycker om jagjaget, jag behöver bara hitta ett sätt att leva med det som inte orsakar problem.
Däremot blev jag en aning skeptisk till att rehabpersonen inte alls tyckte att grundläggande saker som kost, motion och sol var viktigt för ett bra mående. Och sömn!
Nåväl, jag stod på mig, det brukar de tycka är roligt.. Jag är nog ganska underhållande!
Det roligaste på mötet var dock, när han frågade om nån person som jag brukar lyssna på och uppskatta. Jag förstod inte riktigt vart han var på väg så han föreslog en av mina kontaktpersoner på rehab. Sure, sa jag, hon är bra. Han undrade om jag tyckte precis allt hon sa och gjorde var 100%, det är det ju såklart inte, jag gav henne ett betyg på 60-70% kanske.. Här började jag förstå vart han var på väg..
Så det är alltså okej, du tycker bra om henne, och ger henne ett betyg på 60-70%? Men för att du ska vara nöjd med dig själv måste du ligga på 90-100%?
Haha.. Eh.. Aaaa?
Nog med självanalysering!
Idag ska jag vara sällskapsdam och åka till Enköping. Tjockbullen blir nog glad när hon får åka bilen..
Så gott som min medicinerade hjärna klarar av det vill säga.
Fick en fin komplimang av min granne igår dessutom, jag var på väg till rehab och gnällde lite över hur korkade alla andra var, och hon sa "ja det passar ju verkligen inte dig". Det är ju skönt att hon fått den uppfattningen om mig, även om vi bott grannar i sex år så är det ingen jag umgås med.. Inte som favoritgrannen bredvid.
Jag måste lära mig att ta till mig de där sakerna.
Även rehabpersonen sa ju saker som gjorde mig lite stolt.. Nu är han förvisso tränad i att arbeta med människor, men han verkar ha läst av ett par ganska trevliga egenskaper hos mig. Och jag försöker verkligen att bara vara jag på rehab! Inga spelade roller.. Fast de där rollerna är ju svåra att undvika. Helt normala roller som alla har, arbetsjaget, mammajaget, älskarejaget och så vidare i all oändlighet.
Åter till berömmet.. Haha.. Jag gillar ju den delen! :P
Det är lite skillnad på "du är ju en smart tjej!" och "klart du kan ta körkort, för du är ju inte dum i huvudet..".
Poängen är ju den samma, men skillnaden är stor. Speciellt för mig som inte alls lyckades ta nåt jävla körkort när det begav sig.
Jag lider mer av "duktig flicka-syndromet" än jag trodde.. Korpen kanske förstod det, det var ju hon som skickade på mig den där boket..
Men okej, jag kanske inte är mainstream då (jag vet att jag stavade fel förut, skyller på afasihjärna), och jag kanske är smart. Och rehabpersonen tyckte att det var helt positiva egenskaper.
Jag håller inte riktigt med, eller klart som fan det är positivt! Men det gör ju inte livet lättare..
Han tyckte också att det var uppenbart att jag drogs till människor som var intressanta, inte mainstream-tråkiga. Sug åt er, vänner!
Därav min munk-fetisch för övrigt.. Haha..
Hur som, jag tycker om jagjaget, jag behöver bara hitta ett sätt att leva med det som inte orsakar problem.
Däremot blev jag en aning skeptisk till att rehabpersonen inte alls tyckte att grundläggande saker som kost, motion och sol var viktigt för ett bra mående. Och sömn!
Nåväl, jag stod på mig, det brukar de tycka är roligt.. Jag är nog ganska underhållande!
Det roligaste på mötet var dock, när han frågade om nån person som jag brukar lyssna på och uppskatta. Jag förstod inte riktigt vart han var på väg så han föreslog en av mina kontaktpersoner på rehab. Sure, sa jag, hon är bra. Han undrade om jag tyckte precis allt hon sa och gjorde var 100%, det är det ju såklart inte, jag gav henne ett betyg på 60-70% kanske.. Här började jag förstå vart han var på väg..
Så det är alltså okej, du tycker bra om henne, och ger henne ett betyg på 60-70%? Men för att du ska vara nöjd med dig själv måste du ligga på 90-100%?
Haha.. Eh.. Aaaa?
Nog med självanalysering!
Idag ska jag vara sällskapsdam och åka till Enköping. Tjockbullen blir nog glad när hon får åka bilen..
Kommentarer
Trackback