lightmyfire

Ladyn kom över, för att umgås, och jag tvingade henne att utföra tjänster.. Hon klippte av det ojämna skabbiga håret, rakt och fint dessutom! Det var riktigt mysigt ju! Jag förstår varför folk gillar när andra håller på med deras hår, tyvärr så krashar det lite med att jag inte gillar att ha människor så pass nära, och jag focuserar helt enkelt på att de är innanför mitt område, men med Ladyn funkade det! Tackar, igen..

Sen sist så har jag varit hos pratpersonen.. Mycket nyttigt, även om det tog emot att gå dit, det tar för det mesta emot att göra allt.. För den delen.
Jag gör framsteg, mina nedperioder kommer mer sällan sa hon. Dessutom så tar jag alltid ett extra litet hopp uppåt varje gång jag tar mig ur dem igen. Egna försök att dra mig upp. Det var bra tyckte hon.
Själv känns det mest som om jag överlever... Inte gör framsteg. Men.. Jag försöker ta till mig.
Och så fick jag lite goda råd, att jag skulle prata med en av mina gruppledare angående den andra gruppen. Jag tycker ju så illa om den, men då låser jag ju mig för att ta in det jag behöver ta in. Jag har ingen aning om vad det är, se där, redan låst! Men han är bra på att bolla.. Jag ska bolla med han.

Jag borde göra avslut på en del saker.. Men jag är rädd att det ska ses som ett angrepp, och att personerna i fråga då kommer att gå i försvar och på det viset så blir det en konflikt. När blev jag konflikträdd?? Nåja, jag vill inte en konflikt, jag vill inte resonera. Jag vill tala om för dem att de gjorde fel, och hur det påverkat mig resten av mitt liv.
Så fort jag hamnar i de där tankebanorna så ser jag framför mig folks reaktioner över det. Jag vet att jag skriver väldigt svävande! Inte meningen, men jag orkar inte lägga ut allt här..
Folks reaktioner är så starka! De gråter.. Varför gråter inte jag? Jag sörjer över den där livrädda tolvåringen, jag önskar att jag kunde hälsa på henne, tala om att världen inte är sån, det ska inte vara så.
Jag kan inte göra nåt ogjort, jag kan inte ta hand om tolvåringen, men det minsta jag kan göra är väl att låta dem få reda på vad de gjort? Räknas det som hämnd? Är hämnd ohälsosamt? Kanske?
De får väl ta det hur fan de vill då.. De får väl ta ansvar för vad de orsakat. Inte mitt fel...
Och det är kanske just där skon klämmer, kanske är det lite mitt fel, kanske var jag satan. Litegrann.

Tar det sen, det är helg, känna saker gör jag bara i veckodagarna, tack så mycket!

*stänger av känslocentra*

Det är inget på tv!
Jag tar väl en promenad då..