Positivitet..
Kom precis hem från läkaren.
Hon tycker att allt låter så bra jämt, att jag tänker så rätt, att jag är så duktig och att mina problem snart är runt hörnet. Hon är så satans positiv!!
Jag är inte positiv, jag är deprimerad for fucks sake!
Jag marinerar min jävla hjärna med substanser som gör att jag tappar bort en massa saker, som mig själv, min skärpa, mina tankar. Jag gör det frivilligt men inte fan tycker jag om det..
Men jag orkar inte må dåligt heller..
Jag mår inte dåligt på grund ut av de saker som har hänt, jag mådde dåligt redan innan.
Jag vill skrika åt dem att ge mig en jävla diagnos nån gång! Hitta orsaken till allt! Lös det!
Men eftersom jag inte är efterbliven, eftersom jag svarar på tilltal och eftersom jag har självinsikt och verklighetsuppfattning så går inte det. Då är jag frisk.
Hittar jag då bara på? Jag kanske inte alls mår dåligt?
Men det får väl ta sin lilla tid..
Stjärnan försöker sitta på katten.. Hon gör så med andra hundar, det är ett dominansbeteende. Men katten är ingen hund (se min klara verklighetsuppfattning!) och han förstår inte varför han har en hundröv i ansiktet helt plötsligt.
Katten förstår inte heller hur man leker med tuggben, eller att man ska ha dragkamp med filtar.
Nä, jag är sugen på pulvermos. På återseende.